Too hot to handle

Alla som någonsin haft en Powerbook i knät vet hur varmt det kan bli efter ett tag. Nu visar vetenskapliga undersökningar att fertiliteten hos män kan minska om det blir för varmt runt Petter-Nicklas. Wired har storyn.

Old bloggers never die, they just lose their bandwidth

Bloggpionjären Jorn Barger har hamnat på gatan, enligt en artikel i Wired.

Borta bra, men hemma bäst!

Planet har landat, semestern är över. Molnigt och 16 grader och all bandbredd som behövs - I love it!

Är du en jämställd man? Då kanske du är lite smågay...

Heterosexuella kan inte bli homosexuella och homosexuella kan inte bli heterosexuella. Vi föds med vår sexualitet.

Det hävdar psykiatrikern Glenn Wilson och biologen Qazi Rahman i den nya boken Born Gay, som presenteras idag i The Times.

Därmed avfärdar de förklaringar som uppfostran, kamrattryck,, familjeförhållanden och utbildning. Till exempel finns det psykologer som hävdar att frånvarande fäder eller överbeskyddande mammor kan påverka pojkars sexuella läggning. ”95 procent av de psykologiska teorierna på det här området är bara skräp,” säger Glenn Wilson.

Inte heller teorin om att tidiga sexuella erfarenheter kan påverka valet av kön på framtida partners stämmer, menar Wilson och Rahman. Lika fel är det att påstå att unga pojkar kan bli förledda till homosexualitet av äldre män.

Enligt forskarna står arvet för cirka 30-40 procent av sannolikheten att en person ska bli homosexuell. Ytterligare 30–40 procent bestäms av gener. Miljön utgör de resterande 20-30 procenten. Det gäller för såväl kvinnor som män.

Men med ”miljö” menar inte författarna skola, hem eller kamrater, utan den miljö som fostret vistas i innan det blir fött. När det gäller manlig homosexualitet menar Wilson och Rahman att en del manliga foster absorberar låga halter av testosteron i vissa delar av hjärnan.

”Resultatet av den här minskade förmågan att ta emot testosteronet blir att de här delarna av hjärnan följer den grundläggande utvecklingslinjen, som är kvinnlig,” skriver författarna.

Men forskarna hävdar också att det finns en gråzon; manliga foster som absorberar tillräckligt mycket testosteron för att bli heterosexuella, men inte så mycket att de blir uttalat maskulina.

”Du har alla dessa väldigt omtänksamma heterosexuella män, som har en dragning åt det homosexuella hållet, eftersom de fått en låg dos av den heterosexuella genen,” säger Rahman.

”Det kan göra dem mer tillgivna, mer empatiska, mer charmerande och attraktivare för kvinnor,” tillägger hon.
Följden av att kvinnorna föredrar dessa mer ”androgyna” män kan enligt forskarna leda till att det i förlängningen föds ännu fler homosexuella män.

Om detta sedan skulle kunna leda till att samhället blir mer jämställt uttalar sig inte författarna om.

Nu väntar jag bara på att Gudrun Schyman ska ta tag i den här tråden och förespråka företräde för homosexuella män som fäder.

Drar man en sådan ideologiska ståndpunkt borde också brottare, boxare, hockey– och rugbyspelare förbjudas att skaffa sig barn – i alla fall av manligt kön…

Alhambra

Idag besökte vi Alhambra i Granada.

Det är en märklig plats. Man vandrar genom allér och över torg, mellan den muslimska Nasrid–dynastins vackra palats från 1300-talet och den spanske, katolske kungen Carlos V halvfärdiga renässanspalats.

Alhambra är ett exempel på hur olika epoker och kulturer kan smälta in i varandra. Men det är också ett exempel på hur avancerad arkitektur, matematiskt kunnande och konstnärlig finess gjorde islam till den världsledande religionen och kulturen under några århundraden.

Men framåtskridandet och idérikedomen stagnerade. I dag känntecknas stora delar av den muslimska världen av ekonomisk och politisk stagnation. Numera förknippar de flesta västerlänningar "islam" och "muslim" mer med självmordsbombare och terrorism än med vackra, symmetriska mönster och utstuderade arkitektoniska finesser.

P.S Bilden på den vackra rosen är tagen av Simon D.S

Bränd!

Maneter (medusas) finns det gott om längs den spanska kusten, men oftast befinner de sig flera kilometer ut i havet, där det finns varma strömmar och saltare vatten. Men även en normal dag simmar det runt en och annan manet något tiotal meter utanför stranden i Salobrena. Oftast är de lätta att upptäcka, eftersom de är så få och ligger en eller ett par meter under ytan.

Men igår var det plötsligt fullt av medusas även på grunt vatten. Och de låg precis vid ytan.

Badvakterna hissade röd flagg och barnen började fånga medusas med hinkar och håvar. Själv gav jag mig ut med håv, cyklop och simfötter.

Jakten var rolig och gav gott resultat, tills jag plötsligt stötte emot en medusa med knät. Det var som att lägga knät på en het platta. Det brände till ordentligt.

När man bränt sig ska man tvätta brännsåret med saltvatten och sedan kontakta Röda korset (som har ett kontor på stranden) för att få det insmort med en antiseptisk salva. Jag var inte den första som kom på besök den dagen…

I förra veckan var det en liknande invasion av medusas och då brände sig mer än tusen personer (drygt 370 enbart i Salobrenas).

Samma dag som jag blev bränd kändes huden runt knät stel och het. Idag är en svag röd rodnad det enda som syns av medusa-attacken.

Kulturimperialism när det är som roligast

I väntan på napp

Vi har preparerat Simons fiskespö inför kvällens havsfiske.

Det är andra kvällen vi försöker. I går prövade vi kastmete med flöte, men det verkar som de lokala proffsen kör med bottenmete med stort sänke och flera krokar. Vi har skaffat bläckfisk, så ikväll
räknar jag med napp! Återkommer med bilden i morgon ;-)

Vackra vyer

Överst en bild på klippan El Peno, som ligger mitt på playan. Den undre bilden är från gränderna i Salobrenas gamla stad.

Arbetarskydd i Salobrena

Här inspekterar Arbetsmiljöverkets utsända Diana, Jonas och Tina glasskvalitén i Salobrena. Inspektionsprotokoll kommer inom kort.

Extra: Vi lämnar stranden!

Kors i taket! Ta i trä! För första gången på tio dagar gjorde vi ett avbrott i badandet och åkte istället in till staden på förmiddagen för att titta på den gamla arabiska borgen.

Simon gick genast igång och började fantisera om hur det var på den tid då det stod bågskyttar på bröstvärnen och mäktiga herrar hade sitt säte i det inre palatset. Borgen ligger högst upp i den gamla staden, som ligger på ett berg som överblickar stranden. Utsikten är fantastisk. Nedanför murarna finns ett bråddjupt stup.

På vägen ner tittade vi in på det lokala museet. Där fanns det bilder på Salobrena, som staden såg ut i början av 1970-talet: samma långa strand, men utan hotell, restauranger och ”urbanizations” (bostadsrätter). I stället sträckte sig sockerrörsfält där det idag ligger breda gator och stora bostadskomplex.

På en bild lite senare på 1970-talet kan man se hur den första bebyggelsen, det miljonprogramsliknande Salomar, skjutit upp vid kusten. Ett av husen i vårt kvarter, Las Fenolas, hade också byggts.

Enligt innehavaren av Cybersurfer kom exploateringen igång på riktigt i mitten av 1990-talet (när fastighetspriserna steg). Nästan alla hus längs stranden är av typen urbanizations, det vill säga bostadsrätter/andelslägenheter. Det är inte så konstigt, i Spanien är 80 procent av bostäderna ägda av de boende. Det är den högsta siffran i Europa. Enligt den spanska dagstidningen Ideal är motsvarande siffra för Danmark drygt 50 procent (det står inte hur många som äger sitt eget boende i Sverige).

Eftersom marknadspriserna stigit kraftigt under 1990-talet har många människor svårt att skaffa sig en bostad. Men de som köpte tidigt (läs: 40–talisterna) har kunnat låna på sina lägenheter eller hus i storstäderna och köpa sig en andel/lägenhet i en urbanization vid kusten.

De lägenheter som ligger ”en primera línea de playa” (längs strandlinjen) vid Costa Tropical är nu de dyraste i hela Andalucien (Costa Tropical tillhör Granada, som i sin tur är en del av Andalucien). Runt 2 000 euro kan man få betala i hyra per månad för tvårumslägenhet vid stranden. På vissa ställen ligger hyran på 3 000 euro.

En vanlig dag på sololja och saltvatten

08.00 Jonas stiger upp och äter lätt frukost. Springer 5 kilometer och tar ett morgondopp.

09.15 Jonas är tillbaka i lägenheten. Susanne har vaknat. Dags att läsa tidning respektive bok.

10.00-10-30 Simon och Diana vaknar och äter frukost.

cirka 11.30 Förmiddagsbad i den privata poolen.

14.30-15.00 Lunch och siesta.

cirka 17.00–19.30 Eftermiddagsbad vid playan.

cirka 21.00 Middag.

22.30-23.00 Rambla (kvällspromenad längs strandgatan) samt hoppborg vid strandpromenaden.

23.30 Leche rizada (glassdryck) vid Heladeria Ruiz.

cirka 24.00 Kvällen avslutas med Fantomen (Simon), Barbie (Diana), deckare (Susanne) och samhällslitteratur (Jonas).

Explosionerna hördes till stranden

Ovanligt tyst på stranden idag. Någon gång runt lunch började det gå upp för de flesta semesterfirarna att något hemsk hade hänt i London. De (få) engelsmännen som finns här sökte sig mot internetkaféet Cybersurfer för att få mer information. Spanjorerna verkade också mycket dystra. Förmodligen minns de sitt eget 11 september i Madrid, som var nästan identiskt med dagens attentat.

När det här skrivs, halv fyra på eftermiddagen, verkar siestan vara närmast total. Undantaget är de kaféer som har TVn på och där folk samlas för att mer nyheter och prata om det som skett. Min dåliga spanska gör att jag har svårt att hänga med i vad som sägs, men man hör ord som ”Londres”, ”terroristas” och ”al-Qaida” nämnas.

Kanal 1 och kanal 3 rapporterar nästan oavbrutet från London och parallellerna till vad som hände i Madrid påpekas gång på gång. Det har också nämnts flera gånger att Tony Blair, till skillnad från den förre spanska premiärministern Aznar inte svävat på målet när det gäller vem som står bakom attentatet. Han gick redan från början ut och pratade om terrorister och om jag uppfattat saken rätt så har även al Qaida nämnts vid namn.

För övrigt noterade jag att kanal 3 idag hade ett reportage om kaoset med soporna längs Costa del Sol och Costa Tropical. Soptunnorna fylls snabbt bär semesterfirarna nu börjar söka sig mot kusten. På vissa ställen liknar platserna där tunnorna står mer en soptipp än en gata.

Resultatet blir stinkande avfall – och massor med kackerlackor. Vid hade ett gäng kackerlackor som kilade runt vårt hus i går. Några tog sig till och med in i lägenheten (vilket fick Diana att nästan inte vilja gå och lägga sig). Men på kvällen hade vaktmästaren Joaquin placerats ut något slags gift och alla kackerlackor man såg låg på rygg och dog. I dag ser man inte en enda levande kackerlacka.

Idag önskar jag att det fanns ett lika enkelt sätt att göra sig av med terroristerna.

På vandring med la basura

En ensam medelålders man tittar sig vilset omkring. I händerna bär han svarta påsar. Han går några meter framåt, tittar sig omkring igen, går åt höger, sedan vänster, gör helt om. Till slut blir han stående, med plastpåsarna fortfarande i händerna. ”La basura?” säger han högt, till ingen särskild.

Kyparen på pizzeria Dolomite skakar sakta på huvudet. Det är inte den första medelålders man han sett stå där på trottoaren, vilsen, med soppåsar i hand. Till exempel träffade han på mig i samma förbryllade stadie kvällen innan. ”La basura no esta aqui ahora,” säger han.

Den medelålders mannan försvinner iväg bakom en knut. Några minuter senare kommer han tillbaka, utan påsarna.

Jag vet inte hur spanjorerna löser sin kommunala sophämtning, men tack vare kyparen på Dolomite vet jag att soptunnorna på Salobrena Beach försvinner klockan åtta på kvällen, för att inte återkomma förrän på eftermiddagen följande dag. Den som vill slänga sitt skräp har alltså några få timmar på sig, under den tid då de flesta befinner sig på stranden.

Det leder till att man sena kvällar kan se medelålders män smyga runt på gatorna, i jakt på mindre sopkorgar där de kan smygslänga sina hushållssopor. Följden av det här smygslängandet blir att korgarna längs strandpromenaden, som är avsedda för glasspapper, plastmuggar och annat mindre skräp, formligen exploderar av sopor framåt midnatt.

En äldre man som jag – valhänt – diskuterade saken med var mycket upprörd. ”Det var bättre på Francos tid,” sa han.

Med tanke på hur det ser ut i Rålambshovsparken, Tanto och på Långholmen när jag springer på morgnarna förstår jag gubben. Ibland kan man inte låta bli att längta efter lite diktatur…

Det spanska käket

Kanske hade jag bara glömt hur det var? Eller så beror det på att vi befinner oss på en semsterort?

Det var 20 år sedan jag var i Spanien sist och jag längtade tillbaka till tapas och bocadillos. Men hittills har det spanska köket varit en besvikelse, även för en kulinarisk analfabet som mig.

The bottom was nådd häromdagen, när vi först beställde kallskuret och fick två tråkiga brickor med skinka och korv samt dryck och sallad för sammanlagt 500 kronor. På kvällen serverades vi sedan middag av Mamma Scans spanska moster för samma summa.

Tusen kronor på en dag. För ingenting.

Det är mycket ”glufs–glufs” på strandpromenaden i Salobrena. Och det är dyrt. Euron kanske förklarar en del, men den viktigaste förklaringen är nog att spanska krögare är som de flesta krögare över hela världen: man vill dra in så mycket pengar som möjligt, till minsta möjliga arbetsinsats, och med billigast möjliga råvaror.

…men det finns hopp

…till exempel på restaurang Bahia, som serverar god fisk och mört kött. Eller på heladeria Ruiz, som gör fantastiska glassdrinkar med nötsmak (leche rizo). Och boccadillos-mackorna är lika goda som jag minns dem.

Den gamle och havet...

Hoppborgsekonomin

Vaknade upp bakfull. Men vänta nu! Jag drack ju inget igår? Men baksmällan är en effekt av ett allt för stort passivt partyintag.

Det började redan på förmiddagen. Bilköerna var långa, parasollerna låg tätt som en energiskog och strandförsäljarna gick som spårvagnar över sanddynerna. Det låg party i luften. EU–mopederna susade längs strandpromenaden med brunbrända unga män vid styret och vackra, mörkhåriga kvinnor på bönpallen. Grabbarna verkade liksom spänna sig lite extra i strandbrynet och tjejerna kråmade sig i eftermiddagssolen.

Ramblan senare på kvällen liknande också mer en folkvandring än en promenad. Trottoarerna var fyllda av spanjorer i alla åldrar och storlekar. Jämfört med tidigare kvällar var det som om Köping hade förvandlats till Stockholm över en natt.


Halv tolv gav vi upp. Då ringlade sig fortfarande köerna utanför kvarterets glassbutik Heladeria Ruiz och restaurangerna var fyllda av gäster. Barnen lekte på stranden, medan föräldrarna satt på den låga muren vid strandpromenaden och pratade och tog ett glas vin.

Jag vet inte hur länge familjerna var ute. Till slut somnade jag av vanlig svensk, medelålders utmattning. Men partydjuren körde hela natten. Jag vaknade flera gånger av sång, skrän och spansk hiphop. När jag utmattad kravlade mig ur sängen på söndagsmorgonen såg jag hur några professionella spanska partydjur rullade ihop en filt på stranden och avslutade ett dygns firande.

Men det var inte festandet som fick mig att förundras mest igår. Det var hoppborgen i mitten på stranden. Han som sköter den är en äldre man med stort leende och rapp käft. Han ställer upp barnen på ett led och blåser sedan i sin visselpipa med samma frenesi som min gamla sergeant för att markera byte i borgen. Medan de små skuttar runt i gummit konverserar hoppborgsinnehavaren föräldrarna, i synnerhet mammorna.

Så går det några minuter. Nytt led, vissling i pipan och så en ny laddning småttingar som rusar in i borgen medan innehavaren avfyrar ett brett leende mot en hop nya mammor. Han tar 1 euro per barn. Förmodligen passerar det minst ett par hundra per kväll. Inte dåligt betalt för en kille som mest står och hänger och slänger käft.

Ännu lönsammare verkar det vara att hyra ut trampbåtar. Grabbarna i kiosken slöar och lyssnar på rock’n’roll mest hela dagen. Då och då kommer det någon och hyr en båt för 12 euro i timmen. Det blir pengar, det.

Det här får mig att tänka på en kurd i Eskilstuna som jag känner. Han berättade nyligen att en av hans kompisar har startat en handtvätt för bilar. ”Ibland drar han in 5 000 kronor om dagen,” berättade min kurdiske kamrat.

Jag har hört de där historierna förut. Många av de mest förtalade jobben, de så kallade skitjobben, visar sig vara ganska lönsamma, om man sköter dem i egen firma och är beredd att jobba hårt.

Om jag vore ung i dag skulle jag inte satsa på journalistik – jag skulle öppna en städfirma. Folk kan hålla på att snacka hur länge de vill om för och mot pigavdrag, den här marknaden är redan stor och den kommer att växa, med eller utan avdrag. När sedan fyrtiotalisterna går i pension och vill ha hjälp med det ena och andra – och är beredda och har råd att göra det – ja, då finns det pengar att göra i städ- och servicebranschen.

Jag vet inte om det skapar så värst många nya jobb, jag vet inte om det ger Sverige ökad tillväxt, men jag vet att spanjoren med hoppborgen och biltvättarkurden fatta något som Sveriges intellektuella medelklass inte greppat:

Det finns pengar att tjäna på andras skit och andras ungar.

Underworld

Gräv där du står...

Regler är till för att följas

När en av mina kamrater ska ta ett exempel på något typiskt svenskt brukar han nämna en skylt som han såg för några år sedan. På skylten stod det: ”Regler är till för att följas”.

Extremistfeministen Eva Lundgren sa nyligen i en intervju i Dagens Nyheter att kravet på statistik och fakta är typiskt svenskt (detta apropå att hon påstått att det sker satanistiska ritualmord eller övergrepp i Sverige, utan att kunna belägga det på något sätt).

Det är uppenbart att min kamrat och Eva Lundgren inte besökt de privata poolerna vid bostadskomplexet Salobrena Beach.
Det första som möter besökarna är ett anslag med en lång rad av förbud; man får inte hoppa, inte sparka boll, inte ta med sig saker från havet, använda simfötter, madrasser eller stora badringar. Bassängen är omgärdad av en mur med taggtråd.

När vi med viss möda lyckats tyda förbuden, som bara står på spanska, och försäkrat oss om att vi inte bar med oss något som kunde innebära ett regelbrott, möttes vi in entrén av en yngling som vänligt med bestämt ville se våra badbiljetter.

Vid kanten på poolen står djup och klorhalt noggrant markerat. Det finns också tydliga anvisningar om hur man ska tvätta sig innan man går ner i vattnet. Eva Lundgren skulle få spader. Min kamrat skulle vägra bada.

Jag tänker en hel del på det här för jag håller just på att läsa Typiskt svenskt av Karl-Olov Arnstberg. Den är en bok som handlar om Sverige, nationalism och om det är möjligt att skapa ett enhetligt samhälle av den blandning som utgör dagens Sverige. Karl-Olov Arnstberg har en dyster syn på framtiden. Han skriver också en del saker som av många upplysta vänsterintellektuella förmodligen anser vara stötande.

Men det går inte att avfärda professorn, boken är proppad med kunskap, referenser och allt annat sån’t där som Eva Lundgren tycker är typiskt svenskt. Och när det gäller författaren själv, så känner jag honom faktiskt lite, eftersom vi samarbetat med en rapport om avhoppade nynazister (Smaka Känga, Ideér för Livet, 2000).

Om jag ska ge en bild av Karl-Olov Arnstberg, så får det bli den när vi promenerade genom Fatbursparken på Södermalm. En liten kille cyklade omkull cirka tio–femton meter framför oss. Killen började gråta. Flera personer gick förbi, utan att hjälpa honom. Karl–Olov Arnstberg skyndade på stegen, gick fram till killen, lyfte upp honom och cykeln och tröstade honom. Sedan vände han sig till de människor som satt runt omkring och skällde ut dem för att de inte hade ingripit.

Sådan är min bild av Karl–Olov Arnstberg, en människa man kan lita på (så långt man nu kan lita på andra människor), en god demokrat, men ingen mysig vänsterintellektuell som ler och utdelar kindpussar.
Han inleder sin bok med att berätta om sin tid i den svenska vänstern:

”Jag var någon som inte riktigt hade fattat, som inte var helt pålitlig i politiska frågor. Så där har det fortsatt genom mitt arbetsliv. För mig har det inte handlat om att vara någon gossen Ruda eller om att nödvändigtvis framstå som en mot–strömmen–person. Antagligen är det så att jag inte riktigt begriper vad det är man ska tycka och tänka /…/.”

Jag skulle kunna skriva under på varje ord som Arnstberg skriver. Jag känner igen mig.

Ännu är jag inte klar med boken, så jag kan inte ge någon sammanfattning. Men jag räknar med att läsa klart den nere vid poolen idag. För övrigt kan jag konstatera att när vi väl kom in på poolområdet, så struntade badvakten i alla regler. Barnen hoppade och tjoade, Simon dök med cyklop och snorkel efter en sten från havet. Vi hittad inte våra badbiljetter, men blev insläppta ändå, med ett leende.

Regler är till för att ignoreras. Det kanske är det typiska spanska?

Semesterskoj....

Salobrena

Det gick för lätt. Jag förstod att det skulle bli problem. Vi skar som knivar genom incheckning, säkerhetskontroll och boarding på Arlanda.

Sedan anlände vi till Malaga och då var det lång väntan på väskor och ännu längre väntan på att få ut hyrbilen. Jag hade hoppats på – och beställt – en Renault Kangoo (de får mig att tänka på Jacques Tatis film Semestersabotören). Vi fick en Opel, en diesel. Större, visst. Dyrare, okey. Men vem vill köra diesel? Och vem vill egentligen överhuvudtaget bli förknippad med Opel? Det är som att vakna upp bakfull med en Dell laddad med Windows 95 vid sin sida.

Nåväl, vi satte oss i bilen och styrde mot….ja, var skulle vi styra? Vi hade ingen karta och vi hade glömt att fråga efter vägbeskrivning i trängseln. Eftersom det gäller att inte visa svaghet i sådana här situationer, steg jag resolut ut vid en bensinmack och frågade ett biträde: ”How do we go to Salobrenas?”. Han tittade frågande på mig och svarade: ”Petrol?”. Jag ställde frågan igen, den här gången på usel spanska. Han gav oss en vägbeskrivning och sedan åkte vi rakt norrut.
Efter ett par mil insåg vi att vi nog borde åka mot öster. Det blev ett nytt stopp på en mack och den här gången förstod biträdet mig och jag honom.

Vägen längs kusten var fylld av lägenhetskomplex, hotell och stugbyar. På den spanska solkusten har den storskaliga, internationella turismen pågått sedan 1960-talet och det finns inte så mycket mer kvar att exploatera. Men eftersom mycket byggdes för trettio år sedan – och det är dyrt att renovera och underhålla byggnader – börjar många av anläggningarna se ganska slitna ut. Undantaget är de nya bungalowbyar som byggs runt golfbanor och som alla har ordet ”golf” i namnet.
Det är fascinerande att se hur man kan få in så många hus och en 18-hålsbana på en så liten yta. En green låg inträngd mellan en affärsgata och ett bostadsområde, med bara tio-tjugo meter till godo åt båda håll. Gör man ett dåligt uppspel är risken överhängande att bollen hamnar i huvudet på någon.

Salobrena (som har ett n med en våg över sig, hur man nu hittar det på datorn) ligger lite längre bort längs kusten, på Costa Tropical. Här har inte exploateringen varit lika hård och de internationella turisterna färre. Vi bor i ett lägenhetskomplex med privat pool, vägbommar (som en amerikansk gated community), en liten trädgård och utsikt mot havet. Mitt intryck är att Salobrenas var ”hot stuff” på 1970–talet. De flesta husen verkar byggda då, att döma av slitaget på fasaderna. Nu är det en sömnig semesteridyll, med andra klassens strandbarer, glasspaviljonger, barer och diverse enklare restauranger.

Många av gästerna/de boende/ägarna har också sett sitt bäst-före-datum. Det finns en klar övervikt av gubbar och tanter på Salobrena Bech 1. Det betyder inte att det är som i Florida, för gubbarna och tanterna verkar i hög utsträckning ha sina barn och barnbarn i släptåg, som i svenska sommarstugekolonier.
Än är det lågsäsong, så de flesta lägenheterna har jalusierna fördragna. Men i morse öppnades tre jalusier mittemot oss, och på eftermiddagen ännu fler. Högsäsongen – eller helgen – verkar vara på väg.
Det är inte många svenska turister i Salobrena. Första dagen trodde vi att vi var de enda. Men på väg hem från poolen i eftermiddags rasade Diana. En gammal spansk – kunde vi gått ed på – man stannade för att hjälpa henne. ”Gjorde du illa dig, lilla vän?” utbrast han på småländska.

Annars domineras den långa stranden av spansk medelklass. Alltså har man inte så stor nytta av sina kunskaper i engelska. Jag tar mig hjälpligt fram med skolspanskan, och när det kärvar dyker det alltid upp någon spanjor som kan några ord engelska. Redan efter en dag har jag lyckats ta mig igenom ett par konversationer enbart på spanska, men det går trögt att hitta vissa ord och grammatiken kan man ju bara glömma. Idag presenterade jag mig som ”hon” och beställde mat till ”mig, tjejen”.

Vi tar seden dit vi kommer, så nu ska vi på siesta. Havet är varmt, vågorna höga och solen brännhet. Det ska bli skönt med en tupplur.

Hasta luego!