På vandring med la basura

En ensam medelålders man tittar sig vilset omkring. I händerna bär han svarta påsar. Han går några meter framåt, tittar sig omkring igen, går åt höger, sedan vänster, gör helt om. Till slut blir han stående, med plastpåsarna fortfarande i händerna. ”La basura?” säger han högt, till ingen särskild.

Kyparen på pizzeria Dolomite skakar sakta på huvudet. Det är inte den första medelålders man han sett stå där på trottoaren, vilsen, med soppåsar i hand. Till exempel träffade han på mig i samma förbryllade stadie kvällen innan. ”La basura no esta aqui ahora,” säger han.

Den medelålders mannan försvinner iväg bakom en knut. Några minuter senare kommer han tillbaka, utan påsarna.

Jag vet inte hur spanjorerna löser sin kommunala sophämtning, men tack vare kyparen på Dolomite vet jag att soptunnorna på Salobrena Beach försvinner klockan åtta på kvällen, för att inte återkomma förrän på eftermiddagen följande dag. Den som vill slänga sitt skräp har alltså några få timmar på sig, under den tid då de flesta befinner sig på stranden.

Det leder till att man sena kvällar kan se medelålders män smyga runt på gatorna, i jakt på mindre sopkorgar där de kan smygslänga sina hushållssopor. Följden av det här smygslängandet blir att korgarna längs strandpromenaden, som är avsedda för glasspapper, plastmuggar och annat mindre skräp, formligen exploderar av sopor framåt midnatt.

En äldre man som jag – valhänt – diskuterade saken med var mycket upprörd. ”Det var bättre på Francos tid,” sa han.

Med tanke på hur det ser ut i Rålambshovsparken, Tanto och på Långholmen när jag springer på morgnarna förstår jag gubben. Ibland kan man inte låta bli att längta efter lite diktatur…