Jet leg in N.Y

Kom till Staden halv tio i går. Jag gick genast till Two Boots och beställde en stor Tony Clifton.

Trottoarerna, barerna och kaféerna var fyllda av unga storstadstyper i alla storlekar och med alla slags utseenden. Det var väldigt...eh, newyorkskt.

Inte blev det sämre av att vår hyresvärdinna heter Deb O' Nair, en gång gitarrrist och sångerska i klassiska Fuzztones! Hon började genast berätta om sina spelningar med Nomads på 1980-talet och jag berättade om när jag såg dem på Roskilde och i Berlin.

Det är inte varje dag ett fan ramlar rakt ner i sitt favoritbands vardagsrum!

Andra dagen i N.Y inleddes sju på morgonen på Ninth Street Espresso (det är deras maskiner som syns på bilden). Atlantsömnen gör att man vaknar tidigt och somnar lika tidigt. När det här skrivs, runt fem på eftermiddagen är jag så trött att jag skulle somna stående, om jag fick vara ifred.

Efter morgonkaffet var vi ute redan runt nio på Broadway, i snålblåst och kyla. Jag minns en vinter i N.Y. Det är bland de kallaste jag har varit med om. När vindarna, som kommer ända från ishavet, svepte in över Manhattan gick kylan rakt igenom alla plagg och rakt in i märgen. Enda gången jag minns att jag har varit med om något liknande är när jag var uppe på Åreskutan i stormvindar. Men inte ens då frös jag lika mycket, jag var bättre klädd den gången.

Nu kan jag lägga till N.Y på min topplista över kalla vårdagar. Det t o m snöade när vi kryssade mellan inkastarna på Canal Street.

Morgondagens projekt blir att hitta en bra löprunda längs East River Park – samt hitta en bättre Wi-Fi-koppling än i lägenheten. Jag är tvungen att stå i köket med datorn över huvudet för att få kontakt. Just nu är alt. coffee på Avenue A räddningen (bra kaffe, gratis trådlöst, ingen hemsida)

Det bästa hittills är faktiskt Debs lägenhet. Den är inredd som en installation, med massor av små prydnadssaker, bilder och affischer. Eftersom det är påsk är hela lägenheten påskpyntad (hon har fyra stora högtider, då hon omdekorerar alla rum: påsk, jul, Halloween och Valentin's Day). Men grundstilen i inredningen är en blandning av All-Amerikanskt 50-tal, Betty Page, smådjävlar med horn och andra flirtar med det okulta. Man tänker på Cramps, och...ja Fuzztones. Horst Schröder hade trivts i barren, om man så säger.

Tyvärr saknar Deb HBO, så jag missar säsongspremiären av Sopranos och Entourage ikväll.

Borta bra, men eget bredband hemma bäst... ;-)