Äntligen!

Efter två tidigare försök, som misslyckades på grund av de monströsa köerna, fanns det bara en sista chans att ta sig upp i Empire State Building. Vi tog den. Susanne väckte ungarna halv sju på morgonen, de reste sig upp, tog på sig kläderna och begav sig mot uptown. Jag anslöt vid Union Square efter en joggingrunda.

Strax efter åtta, precis när de öppnade, var vi utanför portarna. Kön började redan ringla sig runt kvarteret, men väntetiden var bara 10-25 minuter, till skillnad mot MINST en och en halv timma dagarna innan.

Simon och Diana var upplivade. För dem var det här resans höjdpunkt, bokstavligen talat. Utan Empire State Building hade det blivit många tårar och mycket besvikelse.

Själv hade jag helst hoppat över, dels för att jag varit på 86e våningen tidigare, dels för att jag inte gillar höga byggnader.

Efter en första rundtur uppe på utsiktsplatsen kunde Simon säga de förlösande orden: "Det här var det bästa på hela resan!"

We made it! Barnen är nöjda. Ett tag.