Regler är till för att följas

När en av mina kamrater ska ta ett exempel på något typiskt svenskt brukar han nämna en skylt som han såg för några år sedan. På skylten stod det: ”Regler är till för att följas”.

Extremistfeministen Eva Lundgren sa nyligen i en intervju i Dagens Nyheter att kravet på statistik och fakta är typiskt svenskt (detta apropå att hon påstått att det sker satanistiska ritualmord eller övergrepp i Sverige, utan att kunna belägga det på något sätt).

Det är uppenbart att min kamrat och Eva Lundgren inte besökt de privata poolerna vid bostadskomplexet Salobrena Beach.
Det första som möter besökarna är ett anslag med en lång rad av förbud; man får inte hoppa, inte sparka boll, inte ta med sig saker från havet, använda simfötter, madrasser eller stora badringar. Bassängen är omgärdad av en mur med taggtråd.

När vi med viss möda lyckats tyda förbuden, som bara står på spanska, och försäkrat oss om att vi inte bar med oss något som kunde innebära ett regelbrott, möttes vi in entrén av en yngling som vänligt med bestämt ville se våra badbiljetter.

Vid kanten på poolen står djup och klorhalt noggrant markerat. Det finns också tydliga anvisningar om hur man ska tvätta sig innan man går ner i vattnet. Eva Lundgren skulle få spader. Min kamrat skulle vägra bada.

Jag tänker en hel del på det här för jag håller just på att läsa Typiskt svenskt av Karl-Olov Arnstberg. Den är en bok som handlar om Sverige, nationalism och om det är möjligt att skapa ett enhetligt samhälle av den blandning som utgör dagens Sverige. Karl-Olov Arnstberg har en dyster syn på framtiden. Han skriver också en del saker som av många upplysta vänsterintellektuella förmodligen anser vara stötande.

Men det går inte att avfärda professorn, boken är proppad med kunskap, referenser och allt annat sån’t där som Eva Lundgren tycker är typiskt svenskt. Och när det gäller författaren själv, så känner jag honom faktiskt lite, eftersom vi samarbetat med en rapport om avhoppade nynazister (Smaka Känga, Ideér för Livet, 2000).

Om jag ska ge en bild av Karl-Olov Arnstberg, så får det bli den när vi promenerade genom Fatbursparken på Södermalm. En liten kille cyklade omkull cirka tio–femton meter framför oss. Killen började gråta. Flera personer gick förbi, utan att hjälpa honom. Karl–Olov Arnstberg skyndade på stegen, gick fram till killen, lyfte upp honom och cykeln och tröstade honom. Sedan vände han sig till de människor som satt runt omkring och skällde ut dem för att de inte hade ingripit.

Sådan är min bild av Karl–Olov Arnstberg, en människa man kan lita på (så långt man nu kan lita på andra människor), en god demokrat, men ingen mysig vänsterintellektuell som ler och utdelar kindpussar.
Han inleder sin bok med att berätta om sin tid i den svenska vänstern:

”Jag var någon som inte riktigt hade fattat, som inte var helt pålitlig i politiska frågor. Så där har det fortsatt genom mitt arbetsliv. För mig har det inte handlat om att vara någon gossen Ruda eller om att nödvändigtvis framstå som en mot–strömmen–person. Antagligen är det så att jag inte riktigt begriper vad det är man ska tycka och tänka /…/.”

Jag skulle kunna skriva under på varje ord som Arnstberg skriver. Jag känner igen mig.

Ännu är jag inte klar med boken, så jag kan inte ge någon sammanfattning. Men jag räknar med att läsa klart den nere vid poolen idag. För övrigt kan jag konstatera att när vi väl kom in på poolområdet, så struntade badvakten i alla regler. Barnen hoppade och tjoade, Simon dök med cyklop och snorkel efter en sten från havet. Vi hittad inte våra badbiljetter, men blev insläppta ändå, med ett leende.

Regler är till för att ignoreras. Det kanske är det typiska spanska?