Salobrena

Det gick för lätt. Jag förstod att det skulle bli problem. Vi skar som knivar genom incheckning, säkerhetskontroll och boarding på Arlanda.

Sedan anlände vi till Malaga och då var det lång väntan på väskor och ännu längre väntan på att få ut hyrbilen. Jag hade hoppats på – och beställt – en Renault Kangoo (de får mig att tänka på Jacques Tatis film Semestersabotören). Vi fick en Opel, en diesel. Större, visst. Dyrare, okey. Men vem vill köra diesel? Och vem vill egentligen överhuvudtaget bli förknippad med Opel? Det är som att vakna upp bakfull med en Dell laddad med Windows 95 vid sin sida.

Nåväl, vi satte oss i bilen och styrde mot….ja, var skulle vi styra? Vi hade ingen karta och vi hade glömt att fråga efter vägbeskrivning i trängseln. Eftersom det gäller att inte visa svaghet i sådana här situationer, steg jag resolut ut vid en bensinmack och frågade ett biträde: ”How do we go to Salobrenas?”. Han tittade frågande på mig och svarade: ”Petrol?”. Jag ställde frågan igen, den här gången på usel spanska. Han gav oss en vägbeskrivning och sedan åkte vi rakt norrut.
Efter ett par mil insåg vi att vi nog borde åka mot öster. Det blev ett nytt stopp på en mack och den här gången förstod biträdet mig och jag honom.

Vägen längs kusten var fylld av lägenhetskomplex, hotell och stugbyar. På den spanska solkusten har den storskaliga, internationella turismen pågått sedan 1960-talet och det finns inte så mycket mer kvar att exploatera. Men eftersom mycket byggdes för trettio år sedan – och det är dyrt att renovera och underhålla byggnader – börjar många av anläggningarna se ganska slitna ut. Undantaget är de nya bungalowbyar som byggs runt golfbanor och som alla har ordet ”golf” i namnet.
Det är fascinerande att se hur man kan få in så många hus och en 18-hålsbana på en så liten yta. En green låg inträngd mellan en affärsgata och ett bostadsområde, med bara tio-tjugo meter till godo åt båda håll. Gör man ett dåligt uppspel är risken överhängande att bollen hamnar i huvudet på någon.

Salobrena (som har ett n med en våg över sig, hur man nu hittar det på datorn) ligger lite längre bort längs kusten, på Costa Tropical. Här har inte exploateringen varit lika hård och de internationella turisterna färre. Vi bor i ett lägenhetskomplex med privat pool, vägbommar (som en amerikansk gated community), en liten trädgård och utsikt mot havet. Mitt intryck är att Salobrenas var ”hot stuff” på 1970–talet. De flesta husen verkar byggda då, att döma av slitaget på fasaderna. Nu är det en sömnig semesteridyll, med andra klassens strandbarer, glasspaviljonger, barer och diverse enklare restauranger.

Många av gästerna/de boende/ägarna har också sett sitt bäst-före-datum. Det finns en klar övervikt av gubbar och tanter på Salobrena Bech 1. Det betyder inte att det är som i Florida, för gubbarna och tanterna verkar i hög utsträckning ha sina barn och barnbarn i släptåg, som i svenska sommarstugekolonier.
Än är det lågsäsong, så de flesta lägenheterna har jalusierna fördragna. Men i morse öppnades tre jalusier mittemot oss, och på eftermiddagen ännu fler. Högsäsongen – eller helgen – verkar vara på väg.
Det är inte många svenska turister i Salobrena. Första dagen trodde vi att vi var de enda. Men på väg hem från poolen i eftermiddags rasade Diana. En gammal spansk – kunde vi gått ed på – man stannade för att hjälpa henne. ”Gjorde du illa dig, lilla vän?” utbrast han på småländska.

Annars domineras den långa stranden av spansk medelklass. Alltså har man inte så stor nytta av sina kunskaper i engelska. Jag tar mig hjälpligt fram med skolspanskan, och när det kärvar dyker det alltid upp någon spanjor som kan några ord engelska. Redan efter en dag har jag lyckats ta mig igenom ett par konversationer enbart på spanska, men det går trögt att hitta vissa ord och grammatiken kan man ju bara glömma. Idag presenterade jag mig som ”hon” och beställde mat till ”mig, tjejen”.

Vi tar seden dit vi kommer, så nu ska vi på siesta. Havet är varmt, vågorna höga och solen brännhet. Det ska bli skönt med en tupplur.

Hasta luego!