Hoppborgsekonomin

Vaknade upp bakfull. Men vänta nu! Jag drack ju inget igår? Men baksmällan är en effekt av ett allt för stort passivt partyintag.

Det började redan på förmiddagen. Bilköerna var långa, parasollerna låg tätt som en energiskog och strandförsäljarna gick som spårvagnar över sanddynerna. Det låg party i luften. EU–mopederna susade längs strandpromenaden med brunbrända unga män vid styret och vackra, mörkhåriga kvinnor på bönpallen. Grabbarna verkade liksom spänna sig lite extra i strandbrynet och tjejerna kråmade sig i eftermiddagssolen.

Ramblan senare på kvällen liknande också mer en folkvandring än en promenad. Trottoarerna var fyllda av spanjorer i alla åldrar och storlekar. Jämfört med tidigare kvällar var det som om Köping hade förvandlats till Stockholm över en natt.


Halv tolv gav vi upp. Då ringlade sig fortfarande köerna utanför kvarterets glassbutik Heladeria Ruiz och restaurangerna var fyllda av gäster. Barnen lekte på stranden, medan föräldrarna satt på den låga muren vid strandpromenaden och pratade och tog ett glas vin.

Jag vet inte hur länge familjerna var ute. Till slut somnade jag av vanlig svensk, medelålders utmattning. Men partydjuren körde hela natten. Jag vaknade flera gånger av sång, skrän och spansk hiphop. När jag utmattad kravlade mig ur sängen på söndagsmorgonen såg jag hur några professionella spanska partydjur rullade ihop en filt på stranden och avslutade ett dygns firande.

Men det var inte festandet som fick mig att förundras mest igår. Det var hoppborgen i mitten på stranden. Han som sköter den är en äldre man med stort leende och rapp käft. Han ställer upp barnen på ett led och blåser sedan i sin visselpipa med samma frenesi som min gamla sergeant för att markera byte i borgen. Medan de små skuttar runt i gummit konverserar hoppborgsinnehavaren föräldrarna, i synnerhet mammorna.

Så går det några minuter. Nytt led, vissling i pipan och så en ny laddning småttingar som rusar in i borgen medan innehavaren avfyrar ett brett leende mot en hop nya mammor. Han tar 1 euro per barn. Förmodligen passerar det minst ett par hundra per kväll. Inte dåligt betalt för en kille som mest står och hänger och slänger käft.

Ännu lönsammare verkar det vara att hyra ut trampbåtar. Grabbarna i kiosken slöar och lyssnar på rock’n’roll mest hela dagen. Då och då kommer det någon och hyr en båt för 12 euro i timmen. Det blir pengar, det.

Det här får mig att tänka på en kurd i Eskilstuna som jag känner. Han berättade nyligen att en av hans kompisar har startat en handtvätt för bilar. ”Ibland drar han in 5 000 kronor om dagen,” berättade min kurdiske kamrat.

Jag har hört de där historierna förut. Många av de mest förtalade jobben, de så kallade skitjobben, visar sig vara ganska lönsamma, om man sköter dem i egen firma och är beredd att jobba hårt.

Om jag vore ung i dag skulle jag inte satsa på journalistik – jag skulle öppna en städfirma. Folk kan hålla på att snacka hur länge de vill om för och mot pigavdrag, den här marknaden är redan stor och den kommer att växa, med eller utan avdrag. När sedan fyrtiotalisterna går i pension och vill ha hjälp med det ena och andra – och är beredda och har råd att göra det – ja, då finns det pengar att göra i städ- och servicebranschen.

Jag vet inte om det skapar så värst många nya jobb, jag vet inte om det ger Sverige ökad tillväxt, men jag vet att spanjoren med hoppborgen och biltvättarkurden fatta något som Sveriges intellektuella medelklass inte greppat:

Det finns pengar att tjäna på andras skit och andras ungar.